Nedan en bibliografi med samtliga Cellos ”ordinarie” kåserisamlingar.
Med mitt mått mätt. 1945. (två olika omslag existerar, boken kom ut i en andra upplaga) Redan i sin första bok tar Cello upp några av sina kommande favoritmotiv. Ett är studiet av mer eller mindre excentriska medmänniskor som står före i butiksköer. Här har en man med avsevärd rondör bestämt sig för att köpa ost:
Den manlige expediten mejslade virtuost bort en skiva av en närstående jätteost, för att låta mannen provsmaka. Jordgloben spretade ut med pilsnerkorvarna, grep ostbiten och gapade, varvid hakan förvandlades från 3 till 4. Slupp – och ostbitens öde var beseglat. Men till ingen nytta. -Jag bad om ost, inte pappersmassa, sa mannen och försökte se gemytlig ut, vilket misslyckades totalt. Har ni ingen starkare? Expediten mönstrade sina ostar, som en fältherre sina skaror strax före den avgörande drabbningen. Så rände han kniven i en stor hålost och skar ut ett stycken hål, vilket han överräckte till mannen, som trädde fingern i det och förde den till munnen och tuggade, medan man bara såg ögonvitorna. Nix. -Jag vill ha något extra fränt och starkt, smackade den väldige, som tydligen fått smaksinnet fullkomligt avtrubbat på ett eller annat sätt, troligen annat. Expediten, som bör ha höjd lön, såg lika vänlig ut och försvann ett ögonblick för att återkomma med en ost, som borde förbjudas av hälsovårdsnämnden. Och i varje fall inte få säljas annat än i samband med gasmask. Den såg så vördnadsbjudande ut, att man spontant tog efter intervjublocket, för att om möjligt få en intervju med den inför 100-årsdagen. Den var så ålderstigen att man såg hur den andades, och när expediten körde kniven i den, gjorde det riktigt ont i hjärtat på en gammal djurvän. Jordglobsmannen tog en tjock skiva, förde den till näsan och andades inåt. Det lät som en Elektrolux-dammsugare, stora modellen. Så åkte den in i munnen och man fick full illusion av stora mängder nötboskap traskande omkring i sumpmarker. Nu hade väl mannen fått sitt lystmäte, tänkte jag och tittade på expediten som företedde allvarliga symptom på kolosförgiftning. -Den är litet matt i smaken, konstaterade ostätaren. jag tror jag får försöka någon annanstans. Därmed rullade jordgloben ut i vida världen för fortsatta oststudier, och den gamla osten kröp gråtande upp på sin hylla, föremål för det varmaste medlidande. Man får nu hoppas att mannen får en ost som är skarp nog, fylld med dynamit, krut och nitroglycerin. Först när man får höra den skarpaste knall, som någonsin förekommit på ostfronten, kan man förvänta att mannen äntligen är belåten. Må det ske snart, medan det ännu finns någon ost kvar i världen.
Småle och smila en smula. Stockholm 1946. I denna kåserisamling finns en verklig klassiker, ”Svampplockningen” där ”hagarnas mat väcker magarnas hat”…
SVAMPPLOCKNINGEN Somliga är roade av att plocka svamp, andra inte. Däribland jag. Jag mår inte bra av att äta svamp och följaktligen inte heller av att plocka och ännu mindre av att rensa. Det är fult av människan att beröva skogen denna dess prydnader bara för att tillfredsställa magens krav. Man kallar svampen så vackert för »skogens mat», och då tycker man att skogen borde få behålla den, men nej. Att det är synd om skogen inser alla, som vet hur det känns att inte få behålla maten. Visserligen anses det vara nyttigt för folkförsörjningen att plocka svamp och så påstås det vara så billig och nyttig föda denna skogens och hagarnas mat. Vad det sista argumentet beträffar så ber jag att få ropa nej med hela min mage. Hos somliga personer väcker nämligen hagarnas mat magarnas hat, och en magpumpning som kostar 15 kronor är ett uselt led i folkförsörjningen, så länge inte hela folket består av läkare. Av det sagda framgår att jag inte tycker om svamp. Men lika illa som jag tycker om svamp lika bra tycker jag om Tant Elsa. Det enda jag har emot henne är att hon dels 1) älskar att plocka svamp, dels 2) älskar att titulera mig »lille Olle-Plutten», det sistnämnda en kvarleva från den tid för cirka 30 år sedan, då jag satt i hennes knä, vilket jag numera sällan gör. Hur som helst tilltalar dylika smeknamn inte herrar med hustru, barn och begynnande flint.
Varför blommar inte hembiträdet. Stockholm 1947. Omslag av Gunnar Bruzewitz. Titeln syftar på romanen Varför blommar inte mandelträdet.
Ur kåseriet ”Fornforskare”:
Ideligen får man genom pressens förmedling nya bevis för att fornforskningen gjort än det ena än det andra framsteget genom att kliva något tusental år tillbaka. I min klippsamling om fornfynd hittar jag ett där rubriken meddelar: FORNFYND I BLEKINGE FRÅN BRONSÅLDERN
Skelettrester av människa bredvid kragknapp av brons. Är inte detta intressant? Det visar att gubbarna i Blekinge använde lös krage redan för 3000 år sedan, och man undrar bara om det var en fram- eller bakknapp. Inte minst intressant är det faktum att man hittade skelettrester av människa bredvid kragknappen. Man vet inte vilken tragedi, som döljer sig bakom fyndet, men var och en som själv letat sig halvt till döds efter en kragknapp utan att hitta den, vet att det mycket väl kan ta 3000 år.
Lätta tankar som lättat ankar. Stockholm 1949. Här är Cello på för sin tid mycket modernt crazy-humör, när han tar sig an årets ämnen i studentuppsatserna. Studentuppsatserna var på den här tiden ett debattämne, inte minst därför att studentexamen var exklusiv och sållningen sträng. Här ett citat ur kåseriet:
2) Runebergs realism och Strindbergs naturalism. En jämförelse. Realism är såsom vi alla vet en sak, medan däremot naturalism, ehuru delvis detsamma, är något i viss mån helt annat och i betydligt större utsträckning. Detsamma kan, om man så vill, sägas inte blott om den odödlige Runeberg utan kanske framför allt och i ännu högre grad om den väl så odödlige Strindberg, båda ojämförliga var och en på sitt område, varför en jämförelse måste anses jämförelsevis långsökt och framför allt -med hänsyn till tiden för deras verksamhet – något sent påtänkt. 3) Nordamerikanska frihetskriget och dess verkningar i nya och gamla världen.
Nordamerikanska frihetskriget, som plötsligt utbröt då nordamerikanerna ville hava sin frihet, fick mycket stora verkningar inom den nya världen som inom den betydligt äldre. Som en man reste sig Buffalo Bill, Texas Jack, Brazil Jack och mången annan långhårig Jack mot indianernas förtryck och infångade med några raska lassokast den ena stammen efter den andra, tills Nordamerika en vacker dag var helt fritt. Från indianer. Vad detta betydde för nya världen vet vi sedan gammalt, och även för den gamla världen blev det något nytt, enär hundratals personer, som tidigare icke vågat emigrera till Nordamerika av fruktan för att bli omsorgsfullt skalperade av de grymma siouxindianerna, nu vågade. Nordamerika åt nordamerikanerna, Indien åt indianerna! Hurraaaa!
Några stycken i någras tycken. Stockholm 1950.
=
=
=
=
Far i frid. Stockholm 1951.
Ur recension: Cello hör till Sveriges kvickaste kåsörer, och det får man åter bevis för i hans senaste opus. Speciellt några fasansfulla inblickar i Paris’ vilda värld förtjänar uppmärksamhet; språket är som alltid fullt av ordlekar och humöret strålande. Lätt men god underhållning.
=
Flottare utan färg – Cellos vita bok 1952. Titelns delar syftar på Gösta ”Snoddas” Nordgrens stora schlager, Flottarkärlek, (Haderian, hadera) där första raderna lyder: ”jag var ung en gång för länge sen, en flottare med färg” och på de så kallade vitböcker som kom ut, inte minst under och efter andra världskriget.
Ur recension: Stockholmstidningens glade ordvitsare och godmodige skämtare har även i år åtskilligt trevligt att komma fram med.
=
Lika vänligt som vanligt. Stockholm 1953. Första omslaget av Poul Ströyer. Olle Carle var betydligt vassare som tecknare, se omslaget till 1956 års bok, Skum på ytan.
Ur recension: Titeln karakteriserar väl boken: Cello är den vänligaste och fridsammaste av de rikssvenska bokutgivande kåsörerna.
=
=
Så, skörda och så vidare. Stockholm 1954. Roligt omslag där man ser Poul Ströyer som en kråka. Han ritade i annat sammanhang bilder till texter av Lennart Hellsing ”Sagan om den krångliga kråkan”.
Ur recension: Cellos kåserier rör sig denna gång till väsentlig del om familjelivet, som tecknas med mycken humor – och många ordlekar – och icke utan medkänsla med den kuvade familjefadern.
=
Förlåt en yngling… Stockholm 1955. Omslagsteckning av Ströyer.
=
=
=
=
Skum på ytan. Stockholm 1956. Omslagsteckning av Cello själv.
=
=
=
=
Det gamla spelet om en far. Stockholm 1957. Titeln syftar på Det gamla spelet om Envar, aktuell som pjäs.
Ur recension: Cello är såsom förut det godmodiga skämtets mästare. Hans fyra muntra söner i uppväxtåldern förser honom med rikligt och tacksamt material.
=
=
Med pegasen i botten. Stockholm 1958.
Ur recension: Omslagsbilden föreställer den godmodige och något beträngde familjefadern med fru och fem barn i en bil med nummer 1958, och till flertalet av kåserierna har ämnet levererats av de slagfärdiga familjemedlemmarna. Med tanke på de många tidigare volymerna kring samma huvudmotiv, förvånar man sig icke om man ibland tycker sig känna igen situationerna och ordväxlingarna. Men man har nöje av boken likafullt.
=
Lätt färdiga stycken. Stockholm 1959. Detta är det år då Ingemar Johansson blir världsmästare i boxning. Det faller sig därför naturligt att förlaget vitsar på baksidestexten och kallar Cello ”Champion of the word”, ordets mästare.
Ur recension: Till sina godmodiga, ehuru för den faderliga parten i någon mån förödmjukande familjeinteriörer har Cello denna gång fogat ett antal med stor humor berättade intryck från Spanien.
Solo till salu – Stockholm 1960. Omslagsteckning och vinjetter av Lasse Sandberg, idag mest känd för ”Det lilla spöket Laban”. Uttrycket i teckningarna kom kanske lite väl långt från den vardagsrealism som alltmer hade börjat prägla Cellos kåserier.
=
=
=
Bara för lust. Bokslut 1961 – Stockholm 1961. Typiskt citat, apropå att välja lämpliga kläder: ”Välj en diskret färg. Be att få se skorna i dagsljus. Konstljus bedrar. Jag köpte i våras ett par skor – diskret rödbruna – i konstljus, och tog dem på när jag skulle gå hem. När jag kom ut på gatan upptäckte jag två bengaliska eldar, en på vardera foten. Solen gick i moln, fåglarna slutade kvittra och min hustru åkte hem till sin mamma. Sedan dess har jag bara använt dem att skrämma barnen med, när de varit olydiga. Så utnötta har de blivit ändå.”
=
Familjens flintis. Stockholm 1962. Titeln syftar på Familjen Flinta, populärt tecknat TV-program. Sista volymen med baksidestext av traditionellt snitt. Typiskt citat: ”Erfarenhet och visdom är den kam och hårborste som livet överräcker åt en när man blivit flintskallig”.
Ur recension i finsk tidning: Den också i vårt land uppskattade kåsören har inte heller svikit oss denna jul. Den älskvärda självironin, som på sätt och vis efterträtt det virtuosa ordlekandet, avspeglas redan i bokens titel. Historietterna rör sig även denna gång för det mesta i hemmets värld, där de medagerande utgörs av husets fru och numera rätt långbenta tonåringar.
=
En hög repriser till högre priser – Stockholm 1963. Omslagsteckning av Poul Ströyer.
Ur recension: Titeln på Cellos samling för i år påminner läsaren om inflationens existens. För kåserisamlingsrecensenten associerar den också till den stadigt växande högen av böcker som pockar på anmälan. Kåsörerna, och inte minst Cello är förträffliga personer som förtjänar sin bärgning, Trots detta; kunde det inte räcka med en samling ungefär vartannat år? Men relativt billiga julklappar behövs varje år så avsättningen är alltid tryggad. Vad detta års volym beträffar så kretsar dess innehåll som förut kring familjen, bilen och TV:n för att nämna några av de mest använda motiven.
=
Årsberättelse 1964. Stockholm 1964.
Ur recension: Cellos årsvolym är t.o.m. digrare än vanligt. Innehållet är däremot lika vanligt. Den överdelslösa baddräkten och andra aktualiteter har naturligtvis observerats. Tankarna kring ”gissa vem det är” rösten i telefonen hör däremot till de eviga kåseriämnena. Cello kan onekligen sitt yrke, men i bokform blir han ganska enformig.
=
Cellos glada ark i bokfloden – Stockholm 1965.
Ur recension: Ordinarie kåserirecensenten har inte kunnat upptäcka någon ny dimension hos Expressen-kåsören Cello. Den älskvärt förströdde familjefadern med den numera tämligen vuxna familjen upplever diverse kalamiteter i och utanför hemmets lugna vrå också i årets volym.
=
1966 utkom ”Stora jubelboken” Tack för bilden, ”sl@dden”! Baksidestext: 50 stycken omtyckta omtryckta. Med lätta tankar som lättar ankar lämnar Cello i år decennierna bakom sig och far i frid på den vardagslivets strida ström där han, flottare utan färg, setts så, skörda och så vidare eller som en djuping, en smula skum på ytan, fiskat upp lätt färdiga stycken. Ömsom solo till salu, ömsom familjens flintis, bjuder han oss nu ur denna rika ådra en hög repriser till högre priser. Bara glada ark i bokfloden alltså och många välkomna tillfällen att på nytt JUBLA MED CELLO!
Ur recension: 50 stycken omtryckta omtyckta annonserar bakpärmen på årets Cello-volym. En dagstidningskåsör är ju något av det produktivaste som finns och man får vara, tacksam så länge de och deras förläggare är anspråkslösa nog att ge ut valda skrifter. Ordinarie kåserirecensenten ser med fasa fram mot t. ex. Cellos samlade verk. Detta trots att Cello är trivsam och säkert en av de mest folkkära kåsörerna i svensk dagspress. Den fumliga husfadern som råkar illa ut i samband med hushållssysslor, barnauppfostran och bilfärder utgör huvudtemat. Var och en kan känna igen sig själv och sina näsvisa ungar, som i likhet med Cellos mer eller mindre medvetet serverar sanningar såsom ordspråket bjuder. Däri ligger helt säkert Cellos framgång och inte i överraskande poänger och fantasifulla gags. Hans specialkrydda – ordleken – förekommer numera ganska sparsamt.
Valsen går – Stockholm 1967.
Ur recension: Rubriken på Cellos bok för 1967 är som vanligt dubbeltydig. På pärmbilden valsar kåsören med sin skrivmaskin, som oavbrutet levererar textfyllda sidor. Årets sidor är som vanligt fyllda med oförargliga lustigheter spetsade med en med åren tilltagande självironi.
=
=
Cellos lilla lila. Stockholm 1968. Som alltid är Cello med sin tid. Maos lilla röda var en av årets mest omdebatterade böcker.
=
=
=
=
På sitt sätt sött. Stockholm 1969. En klassisk vitstitel, nästan i klass med de från 40-talet.
Cellos godbitar. På sitt sätt sött Gebers, 1969 med humoristiska teckningar av Poul Ströyer häftad, 144 sidor I den här volymen bl. a.: I all blygsamhet Vilket väder önskas? Oss livräddare emellan Ett hekto choklad Att se upp till, med och för Hjärtliga lyxönskningar Svenska – framtidens världsspråk Sommarens första mygga ”Jak älska dik” I nöd och olust Dödsroligt mm. Ur kapitlet ”De första orden på månen och jorden”:
Allt sedan den dag Adam hoppade över skaklarna, har människosläktet på grund av sin nedärvda köttsliga substans gått syndens ärenden. Hade inte Adam varit så hade det där med arvsynden aldrig funnits. Ett litet snedsteg av människan, men ett jättelikt snedsprång för mänskligheten.
Bland töntar och troll – Stockholm, 1970
Ur recension: Cellos kåserisamling för året innehåller 24 kåserier på sammanlagt 128 sidor. De olika bitarna, som omfattar 4 till 6 glesa trycksidor var, berör dagens trivialiteter och modeföreteelser på et harmlöst sätt. I en dagstidning försvarar dylikt snack måhända sin plats men samlade i bokform gör de nog ett mycket tamt intryck.
=
Rapport från Kåsörgården – Stockholm 1971. Titeln syftar på en debattbok ”Rapport från en skurhink” som kommit ut under året och som var en städerskas memoarer samt på det uppblossande intresset för gamla läseböcker sedan Sörgården och Önnemo av Anna Maria Roos kommit ut i nytryck och sålt i flera tusen exemplar.
Ur recension: Detta är en Cello-bok av beprövat slag. Textstumparna är korta och avspända och avbryts då och då av Poul Ströyers teckningar. Säkert är att Cellos alster gör sig bäst i den kvällstidning där de brukar ingå. En samling till jul är emellertid en lika fast tradition som skinkan och lutfisken. Ack, ja!
=
Till min egen lilla skatt – Stockholm, 1972 I Cellos sista ”ordinarie” kåserisamling återfinns bland annat en beskrivning av hur det går till på ett cocktailparty och vådan av att blanda sig i andras konversation. Scenen är ett cocktailparty av 1970-talsmodell, där en läkare till Cellos avund blivit sällskapets (särskilt den kvinnliga delens) medelpunkt:
I ett anfall av djupaste missmod beslöt han sig för att gå hem utan att ha gjort minsta försök att uppöva sin oförmåga att konversera någon charmant dam. Men så hörde han plötsligt den blondaste säga nånting, som han erinrade sig ha hört förut. – Ni läkare har det rätt väl förspänt, sa hon och såg skälmskt på sällskapets manlige medel punkt. Och så fortsatte hon: »För läkare har ju den turen att solen skiner över deras helbrägdagörelser, medan alla deras misstag göms under tre famnar jord. » Det lät nästan som en aforism och vi sökte i minnet efter upphovsmannen. Inte för att vi vill göra en obekant ung dam förlägen, men har man inte sagt nånting till någon, så varför inte försöka. Även om man inte är säker på vem som präglat den där aforismen så kan man ju alltid chansa. – Hjalmar Söderberg? sa vi och såg damen frimodigt i ögonen. – Åh … förlåt … här vet man snart inte vilka man har hälsat på eller inte … är hr Söderberg också läkare? Varvid hr Söderberg bedrövad skakade på huvudet, fast besluten att aldrig mera blanda sig oombedd i någon cocktailkonversation.
Ur finsk recension: ”Livet är som en flaska ketchup – ju mindre som finns kvar, desto svårare är det att få nånting ut av det”. Maximen är Cellos och kan ge anledning till olika reflektioner. Det kan t.ex. vara svårt att få ut något också ur en full flaska! Å andra sidan finns ju risken att för mycket kväller ut på en gång. Om vi lämnar den pessimistiska livsfilosofin, och i stället tänker på dagtidningskåsörernas förmåga att klicka ut sina texter i jämn takt, blir man strax lugnare till sinnes. Samma tidlösa jämnhet, för att inte säga slätstrukenhet, utmärker Cellos julböcker. De försvarar emellertid sin plats, bl.a. som förströelse i sjukhus- och anstaltsbiblioteken.
Detta material har tidigare funnits att läsa på www.galatea.nu/cello
9 comments for “Cellos kåserisamlingar 1945-1972”