Olle Carle, ordvitsens okrönte kung bland svenska kåsörer.
Ett skamligt förbisett författarskap hyllas här. Det finns inte något formellt Celloskap (ännu), men vi är några stycken som gillar Olle Carle högt och rent och undertecknads förhoppning är att vi i alla fall ska kunna hålla minnet av honom vid liv. Har du minnen eller material med anknytning till Cello, är du mer än välkommen att höra av dig.
Om man idag överhuvud taget känner till Cello, så är det ordvitsandet som lyfts fram. Visst vitsade Cello och han var den obestridlige mästaren. Men en del citat ur Cellos böcker ger en bild av en i det närmaste surrealistisk författare. Det handlar absolut inte enbart om ordvitsar utan många kåserier handlar i hög grad om satir på hög nivå med mänskliga svagheter i fokus – inte så mycket samhällsproblem. Vardagen bjuder på tillräckligt mycket absurditet för att det ska räcka och bli över. Det finns också en stor glädje i välskrivna texter.
Olle Carle föddes i Torsås, men inledde sin bana som kåsör och revyunderhållare i Karlskrona och Ronneby. Han flyttade några gånger inom landet – helt enkelt där han som ung journalist kunde få jobb och hamnade så småningom i Stockholm. Han förekommer också på en del skivor, både som sångare i några jazzorkestrar och som ”ståuppare” innan det begreppet var uppfunnet – nämligen som ”snarkologiprofessor”.
Ingemar Lönnbom, Karlskrona
Mamma berättade att Cello bodde snett emot oss i Stockholm på 40-talet. Vi bodde på Pipersgatan 9. Han brukade alltid lyfta på hatten mot sin fru i fönstret när han gick till jobbet på Stockholms-Tidningen. Och givetvis var hans årliga kåserisamling en given julklapp.
En härlig tidsbild som stämmer mycket väl med den bild man har av en blid man.
Min pappa brukade få årets Cello som julklapp av sin bror. De var alltid försedda med Cellos dedikation och ett elegant självporträtt. Given succé. Så småningom blev bröderna ovänner i samband med ett arvsskifte, icke alltför ovanligt, och traditionen upphörde.
Och förvisso var Cello någonting mera än en ordlekare, även om han stod i en klass för sig som sådan, hans kåserier var burleska och smått absurdistiska. Den finska hushållerskan ur Flottare utan färg (tror jag) är ett exempel. Ett annat är när far har lovat att överraska familjen på lördagmorgonen med sockerkaka och samtidigt har åtagit sig att putsa och måla tamburen. Upplösningen är given på förhand:
”- Opp killar! Farsan har målat tamburen med sockerkaka!
Sådana morgnar vill man helst vända sig på andra sidan och somna om. Nygräddade Cascobullar är i alla fall inte mycket att börja dagen med.”
Tack för den minnesbilden, Bengt!
Jag gillar verkligen Cello! Hans idrottsalfabet brukar jag citera för mina barn och barnbarn. Exempelvis H- handboll är i många länder / namn på sport där mycket händer. Z-zickzackåkning ej tu tal om/ kallas fylle eller slalom. O- offside utlöser ett vrål/ ut med domarn, det var mål! Mm mm
Och så: problemet med lägenheten var inte hyran men ohyran.
Härligt att du kan citera utantill!
Blev glad av att upptäcka att det finns denna hemsida dedikerad till författaren Cello. De texter som jag har läst av Cello har varit ett minnesvärt nöje – ser fram emot att upptäcka fler av hans verk. Jag har tillgång till en liten Cello-samling som ägdes av en man vid namnet Arne. Tyvärr fick jag aldrig träffa Arne under tiden medan Arne var vid livet – jag kom in i bilden i ett senare skede – det hade varit intressant att samlas kring Cello-texterna, inte minst med tanke på generationsskillnaden mellan Arne och mig. Ska rekognosera runt på hemsidan – vore intressant att se ifall ni har en lista över Cellos samtliga alster – jag vet nämligen inte hur komplett Arnes samling är.
Jo, det finns en påbörjad lista över hans böcker. Han skrev ju i olika antologier och även böcker som skänktes till nyinflyttade på 60- och 70-talet runt om i Sverige. De senare finns dock inte med i min lista.
Den vänliga och brillorna tonen saknas i dag då allt går ut på att göra grimaser. Både på scen och i text.
Hej igen
Brillianta tonen skall det ju vara. Borde skaffa större skärm.
Beklagar!
Hans R
Cello hör fortfarande till mitt sommarläsande. Jag har en ansenlig mängd av hans kåseriböcker i bokhyllan i sommarstugan, köpte dem allihopa under de år när jag satte ner mycket tid på att kartlägga loppisarna i närmiljön.
Min far gav mig sina sönderlästa Cello pockets och lade grunden till ett helt liv med ordvitsande till mångas glädje och andras förtvivlan.
Under åren 1950-53 bodde min familj på St.Paulsgatan på Söder. Någon gång under den tiden var vår lilla familj på restaurangen i Katarinahissen. Jag minns så väl hur vi satt där, nästan skrämmande högt över stan. Så sa mamma med nedtonad röst: ”Vet ni vem som sitter därborta.”. Vi tittade bort mot en glasögonklädd medelålders herre, visste förstås inte alls vem det var. ”Det är Olle Carle, en kåsör som kallad Cello – han är mycket vitsig”. Vi visste förstås inte detta, småungar som vi var, nätt och jämnt läskunniga. Men bilden av Cello har jag kvar, tydligt. Nästan sjuttio år senare, där han satt ensam vid fönstret, högt uppe ovan Slussen.
Idag är jag en hängiven Cello-läsare, harnästan alla hans böcker och tar fram någon av dem då och då, läser ett stycke på måfå, ensam för mig själv eller flr min sambo. Och ler och skrattar stillsamt över hans små betraktelser från en gången tid, över hans finurliga och vitsiga ordlekar. Och hämtar inspiration till mina julklappsverser.